Har haft en ande på skolan ganska länge nu men hon har inte följt med mig hem på hela tiden. Men när jag hade haft praktik i typ två veckor så har hon dykt upp igen, fast hemma hos mig. Det känns inte så där jättekul. Men ändå känns det helt naturligt för mig att hon har kommit hem till mig, för då kanske hon äntligen kan börja prata med mig. För då kan ju jag hjälpa henne över till andra sidan. Vet att det låter sjukt men det är typ hälften av mig som gör sådant. (Kan även prata med hästar och hundar på samma sätt som jag pratar med andar, får upp bilder i huvudet vad de har varit med om.) Ibland känns det läskigt att ha N i närheten med tanke på att hon har lite speciellt humör. Hon kan vara jättesnäll samtidigt som hon kan vara en pain in the ass...

Aja, nog om den confession nu. har varit med en kompis från igår till idag. Åker hem ikväll, känns lite trist när det roliga måste tag slut. Men det är ju så det är i de flesta fallen.

Så välkommnar hem N till mig och hoppas starkt på att hon börjar pratar med mig inte bara via mina drömmar. För det börjar bli brist med sömnen även när jag är hemma...

Kram på er//
Jill